Om du inte provar hur kan du då vara säker?
Jag saknar dig, jag saknar dig så mycket att jag hatar mig
Gjorde mig fin i håret hos Hannah på Grubbe imorse, kramade om hennes underbara Svea också. Härlig morgonstund! Angelica har anlänt nu från Halmstad, så nu ligger allt mitt fokus på att umgås med henne - världens bästa syster.
Är snart klar med min rapport kring kognitiv psykologi, sen blir det träning på Tenton Marieberg. 3 words ikväll på mitt spinningpass. 6 minuter stående klättring, 6 minuter då jag kommer att tänka på dig, på sommaren och på vår låt.
Jag brukar sakna dig, tänker på dig ofta, önskar och hoppas att du har det bra.
http://www.youtube.com/watch?v=h9EZktPGYoM
Forever and a day
Hösten har ersatts av en kall vinter, ovanligt kallt för att vara november sa de på nyheterna idag. Denna extrema kyla ska tydligen hålla i sig ett tag till. Det är tur att jag har värmen omkring mig ändå, vänner och arbetskamrater som förgyller min vardag. Jag har fullt upp med jobb och plugg just nu. Bea är och hälsar på här i Umeå. Jag är glad att jag har henne, världens bästa syster.
Och tack Linnea för en underbar kväll i lördags.
Ovisshet
Jag vet hur ovissheten ofta kan framkalla lidelse, en känsla av oro och förtvivlan. Jag vet att det inte är lätt att gå runt och inte veta vad som händer om en sekund, en minut, en timme, en dag, en vecka eller en månad. Jag vet att det är svårt att alltid gå runt att leva på hoppet, att det en dag ska bli annorlunda. Åtminstonde lite annorlunda iallafall.
Det är över ett år sedan nu. Detta år har gått fort, det har rusat förbi och kastat sig fram, ganska våldsamt. Jag har aldrig tillåtit mig själv att stanna upp och funderat över mina innersta känslor, tankar och funderingar. Ibland har jag försökt, men då har jag snabbt gripits av panik.
Jag har tillbringat fyra dagar hos älskade syster i Halmstad. Vi har gått promenader, ätit god mat, tränat, druckit vin och bara tagit vara på tiden tillsammans. Jag, Bea och Angelica.
Tack för dessa underbara dagar!
Och tack Marcus för sushilunchen här på Bromma flygplats. Du betyder mycket för mig!
Livet före döden
Plötsligt, som en blixt från en klar himmel, så färdades jag tillbaka i tiden idag när jag lyssnade på P3. En enkel, ganska vanlig radiokanal, fick min annars så "vanliga" vardag att bli speciell.
Tack vare denna låt.
jag minns våran tid tillsammans
hand i hand med någon annan
visst händer det jag tänker på dig ibland
och jag vet att framtiden är vår
kan inte hjälpa sakna dig ändå
visst händer det jag tänker på dig ibland
nånstans mellan kärlek och hat
det hände, mitt hjärta trilla tillbaks
och visst händer det jag tänker på dig ibland
alla frågor skymmer solen
en enkel biljett till nordpolen
visst händer det jag tänker på dig ibland
och alla nätter som jag väntat
hjärtat fortsätt efter dig längta
snälla påminn mig då
jag tror ju på livet före döden
på livet före döden
jag tror ju på livet före döden
på livet före döden
du har fått ditt liv så ledigt
du har fått ditt liv så ledigt
så vad väntar du på?
Höstmys i Hössjö
3 words
Fyra månader. Det är fyra månader sedan jag skrev här. Tystnaden har varit uppenbar. Orden bubblar inom mig, vill ut genom kroppens alla spärrar. Jag låter dem långsamt träda fram.
Vilken fantastisk vår och sommar det har varit, jag kan inte annat än att använda ordet fantastiskt. Någon dag, när allt inte känns för påtagligt, så ska jag sätta mig ned och skriva om allt. Jag har bestämt att jag ska göra en bok av dessa fyra månader i mitt liv. Ni ska få ta del av allt.
Kvällen känns sömnig och pustar ut efter ännu en dag. Hösten är här, mörkret börjar träda fram. Jag har fått rösta i valen för första gången idag: har nog aldrig känt mig så vuxen och ansvarsfull som nu.
Men mitt i min beskrivning om att sommaren varit så underbar, att jag är vuxen och medveten, så döljer sig en annan sanning. Mitt i allt, i mitt liv, så saknas något.
Jag saknar dig, B.
Jag vill bara veta att du har det bra.
Du förtjänar det bästa.
Last night
Jag stannade kvar i rummet, men sanningen var den att jag helst av allt hade velat gå. Jag hade velat gå, men jag står fortfarande kvar här.
Jag är på språng mot ingenstans.
Det finns alltid skäl
Jag har inte skrivit på över ett halvår nu. Vad är skälet till detta? Jag orkar inte riktigt söka förklaringar till detta. Mina muskler fryser till is varje gång jag ska försöka att ventilera mitt inre och skriva om mina innersta känslor, tankar och funderingar. Men i detta ögonblick, så har jag äntligen slagit mig till ro och valt att börja skriva igen. Vad är skälet till detta? Jo, att det mesta börjat klarna
I samma ögonblick som en snöstorm drog in över Umeå imorse så vaknade jag och kände att jag ville springa ut genom lägenhetsdörren och känna vinden piska mot mina kinder. Jag ville möta världen precis som den var. Jag var inte längre rädd, men det var bara något som var annorlunda... Så fruktansvärt annorlunda idag.
Angelica finns fortfarande inte här. Än hur mycket jag febrilt irrar runt i mina drömmar och letar henne, så finns hon inte där.
Tiden går. Ibland väldigt fort och ibland väldigt sakta. Ibland på ett ryckigt vis som jag inte riktigt förstår mig på. Många år, månader, veckor, dagar och timmar har passerat sedan jag såg dig sista gången. Du var full av liv, full av kärlek och visdom. Du utstrålade en stark känsla av liv.
På min byrå står ett kort på Angelica uppställt. Det har funnits där sedan jag flyttade in på kungsgatan i slutet av september. Intill kortet har jag tänt ett ljus.
Jag tänker på min saknad, på alla minnen som jag bevarar djupt inom mig. Och att det alltid finns skäl att vara hoppfull. Det finns alltid skäl att vara hoppfull...
Lämna inga dörrar på glänt
Inatt smällde jag igen dörren, låste, kastade nyckeln, vände ryggen till och sprang därifrån.
Idag öppnade jag en ny dörr.
Minnen från en tid som flytt
Man jobbar från tidig morgon till sen kväll, kommer hem, lagar mat, städar, tvättar, tränar med mera med mera. Men så blir man sakta påmind om att det hänt något oförklarligt i ens liv i samband med att man tillåter sig själv att tänka och känna efter. Det blir en chock. Det mesta i livet blir relativt obegripligt. Men så, efter några dagar, så förstår man att det inte är som förr av olika anledningar. Man vaknar en bit i taget, det börja rulla igen, livet som man hade förr återvänder aldrig till fullo, men man har nu ställs inför en prövning - i ett nytt liv i en ny tid.
Allt förändras, från en dag till en annan - plötsligt förstår man innebörden av dessa ord.
Men det är rutinerna som är svårast att bryta, det är det som är det svåra att avvänja. Det där som då kändes främmande, men som nu är en del av min vardag. En vardag som jag numera inte vill vara utan. Nu lever jag med mina minnen från en tid som flytt.
Allt eftersom hösten framskrider så har tankarna blivit klarare och klarare, ordförrådet har börjat lagras, jag har utvecklats med värdighet och min medvetenhet har blivit allt starkare. Jag planerar om i mitt liv. Jag har fått en viktig roll på jobbet som skoansvarig, ska snart flytta in i min nya lägenhet på Kungsgatan 88, jag planerar för mina föreläsningar, känner mig som en viktig och drivande människa.
...och snart väntar Stockholm igen. Jag längtar.
En promenad längst Stockholms gator
Kvar från gårdagen finns minnen om en lugn och skön promenad längst Götgatan, en fika på cafe Muggen och en underbar kväll på Sjöfartshotellets terass. Det försonande med situationen var att det kändes som att främlingen som var i mitt sällskap hade varit min vän länge, som en självklar del av mig själv som jag äntligen hittat.
Det började skymma. Kvällen blev lite kallare, men det var inget jag tänkte på eftersom jag blev omsluten av den värme som fanns omkring oss. Skratten, alla spännande samtal, allt vi delade, allt vi hade gemensamt. Vilken fantastisk människa!
Ikväll åker jag tillbaka till Umeå, mer levande än någonsin förr.
Att färdas i två olika bemärkelser
Några av mina livs bästa dagar har utspelat sig. Även några av det värsta. Jag sitter här, mitt i en lägenhet på Berghem som egentligen inte är min, mitt i Umeå, mitt i ett vuxendrama, mitt i en känslostorm som jag måste lära mig att känna igen, lära mig att leva i. För dessa känslor är minst lika verkliga som alla andra. Alla dessa känslor av förnekelse och saknad, de är lika levande som allt annat. Det är det jag måste förstå. Det är det jag måste börja leva med.
Ni tror att jag skulle kunna köra in i en bergvägg eller ta tabletter, ni tänker att jag är sorgens drottning som går runt och bär på en taggig bukett med mina egna nerver, men så är det inte. Ja, jag känner sorg och förnekelse, men jag känner att det är viktiga för mig. Jag vill känna allt, vill att det ska vara en del av mitt liv.
Jag vill beröras av dessa svåra känslor för att i nästa sekund förstå hur otroligt stark jag är.
Jag skrattar mer än någonsin förr, jag gråter mer än någonsin förr, jag tar djupare andetag nu, andas in luften i mina lungor och njuter till fullo. Jag följer mitt hjärta nu, låter rösten som talar få leva ut till fullo. Jag har ständigt saker inplanerade: fikastunder, grill- och fiskekvällar, träningar, biobesök, promenader, joggingturer.
Men det var rösten i telefonen igår som gjorde att känslorna svämmade över, att allt satte sig på tvären, skavde och ville ut. Det var den okända rösten, dess uttal, ordval, fraser.
Som att färdas till ett främmande land med en främmande människa
Där jag förr färdades till mitt hem med min bästa vän.
Då förstår ni.
Då känslorna träder fram
Att falla och att resa sig upp igen
Men nu, efter två veckor av funderingar och tankar, så har jag lyckats dämpa ned min ångest en aning. Jag ser istället på situationen som hållbar, än mer om jag får berätta den för er.
Inte detaljerat, nej, men jag tänkte bara skriva ned små små ord om stora stora saker som skett i mitt liv. Orden är ganska få i sig, men för mig är de stora och betydelsefulla. Saker har skett i mitt liv, jag har tänjt på tiden och kastat om olika händelser i mitt liv. Jag kommer inte riktigt ihåg datum och tidpunkter för olika saker, men jag tänker försöka skildra allt på bästa tänkbara sätt.
Inledningsord: Detta är ett nytt kapitel av mitt liv
Midsommarafton blev inte som jag tänkt. Det blev inte en dag med klänning, flätat hår, bara fötter i gräs och ett desperat letande efter sju sorters blommor att lägga under huvudkudden. Det blev inte direkt någon midsommarnattsdröm, utan det blev för mig en vanlig dag. Jag har låtit känslan varit viktigare än själva datumet.
Jag tänker bort sanningen kring att det faktiskt var så att jag satt på en buss till Vilhelmina på midsommarafton. Att jag kom hem vid sju på kvällen, åt middag, jordgubbstårta och sedan somna i sängen. Min dag skulle egentligen vara finare än så. Men vet ni vad? Allt var osorterat, förvirrat och febrigt
Midsommardagen, den 20:e
Ett datum som jag förevigt kommer att minnas av olika anledningar. Det gav mig rena ångestattacker att tänka på att det ännu en gång inte blev som jag tänkt mig. Men jag tog mig i kragen och körde upp till Bielite där jag umgicks med Lisen och Jonas i deras nybyggda stuga som ligger belägen intill en sjö. Vi fikade, badade badtunna till klockan fyra på natten och såg solen gå upp bakom de vackra fjälltopparna, hörde fåglarna kvittra och avnjöt några kalla öl. Dagen och kvällen var fulländad. Dagen efter så vaknade jag och blev medveten om verkligheten igen. Den var fortfarande ganska smärtsam.
Dagarna gick, jag hade frågorna ringandes i öronen och jag gick runt med en ständig känsla av att ha hjärtat i halsgropen. Jag fick svårt att andas, illamåendet var ständigt närvarande.
Läppar som stelnar när sanningen kommer upp till ytan, tystnaden som bryts, tårar som faller likt rörda kanaler längst med våra kindben, armar som omsluter så hårt att de skulle kunna göra stenkross av allt som är omöjligt att bryta itu. Drömmar som går itu, hjärtan likaså.
Frågorna är många, svaren är få.
Några dagar senare så lyser solen, blommorna blommar och fåglarna kvittrar. Frågorna har fått sina svar, tankarna har börjat sorteras och pusselbitarna börjar falla på plats. Människor visar omtanke, engagemang och kärlek. Man förstår innebörden av att känna sig älskad, att vilja leva, att känna sig positiv och hoppfull. Och framförallt, att känna sig stark.
